En klo & ett par tusen fattigare och ett långt jäkla projekt med tratt, bandage, sko och pill många veckor framöver innan vi kan lämna det här bakom oss. Mindre bra timing, Robert… Jag känner mig sliten och ur form idag, så vi ligger på hög i soffan tillsammans med systern. Man måste få göra det ibland också.

Bruten klo. Lite otroligt ändå att han inte lyckats med något liknande tidigare.

När jag skriver det här nu så blir det en sanning på riktigt. Rob ska få ett nytt hem.

Min galna, snabba, smarta, coola hund. Han som är så sjukt snygg och söt på samma gång. Han som är en naturbegåvning på att spåra, lovande i fårhagen och med fina detaljer på lydnadsplan.

Han som har gett ordet extrem en betydelse för mig, som har lärt mig om vallning, stress och starka drifter. Under den här tiden har jag kämpat hårdare än med någon annan hund. Jag har fått inse att teorin inte alltid fungerar i praktiken och tvingats tänka långt utanför boxen. Jag har så många gånger försökt förstå mig på…

Vi vill leva olika liv, jag och Rob. I fårhagen har vi ett gemensamt intresse och jobbar åt samma håll. Men för mig är hundägandet så mycket mer. Och även om Rob vid det här laget har utvecklats massor i vardagslivet och utifrån sett ser ut att fungera perfekt så vet jag att han egentligen vill så mycket mer. Det är en stress och ett dåligt samvete för mig.

Jag har en hund i mina händer som besitter massor av kapacitet och är redo att kämpa med livet som insats. Att inte låta honom få komma till sin rätt och bli uppskattad för precis den han är vore idiotiskt.

Det här är så fruktansvärt tungt, nästan overkligt. Det som får mig att förstå att det faktiskt är på riktigt är då jag plötsligt börjar gråta då och då under dagen. Hur jag suckar tungt som om jag bar på en tung ryggsäck. Det här beslutet är noga genomtänkt under lång tid, och jag VET att det kommer att gynna både mig och Rob. Men när jag tänker på det och skriver det här kan jag knappt tro att jag själv menar allvar. Hur kan jag någonsin göra mig av med den här hunden? Jag tycker ju om honom så himla mycket…

Blandade känslor är det, milt uttryckt. Bara om och när jag hittar ett hem där jag vet att han verkligen får komma till sin rätt kommer jag att släppa honom. Han är värd det bästa.

Så nu vet ni varför här stundom är deppigt, förvirrat och svartvitt.

Många timmar ännu fler penseldrag senare. Lampans sken speglas i den fuktiga färgen, bättre bild ska tas imorn!

Lite deppig stämning här i bloggen just nu känns jag, sorry för det. Ibland finns det många såna känslor som måste bearbetas på något sätt, och bloggen är ett bra sätt av någon anledning. Storstädat, lägenhetskikat, känt att 22 kvadrat kunde räcka fint för mig. Sentimentaltittat på gamla bilder på backup-hårddisken (ja ni ser, depp-temat är helt klart återkommande), lekt med hundarna i slasksnön tills bollen var trasig tungorna långa och strumporna fuktiga.

Jag och hundarna har morgonpromenerat till Gateau och köpt med oss lite gott till frukost. Nu på tolvan hem.